Ljuset är så mörkt och kallt

Skriver inget inlägg som kommer att handla om mitt liv. Ska skriva ett inlägg om ikväll. Det är svårt att veta, om natten har blivit dag. I hans ögon finns ingen ro, gatorna är belysta, poliserna är på väg, råttorna på marken flyr åt alla håll. Ljuset är så mörkt och kallt. Har blivit rädd för mig själv. Rädd för att älska någon så mycket, att man är villig att ge sig liv. Ta sitt liv. Ljuset är så mörkt och kallt. Mina händer svullnar. Jag spyr. Förtvivlad, förvirrad. Vill så gärna försvinna. Bort från henne.

Åka iväg, lämna allting bakom mig. Lämna alla. På något sätt så spelar ingenting roll längre. Jag vet inte om jag är död för kärleken eller om kärleken är död för mig. I vilket fall så känns det som att varje natt jag andas är en bedrift. Ett vunnet slag. Men hur länge orkar man kriga? Hur länge kan jag andas egentligen. En fråga återupprepar sig i mitt huvud: Varför? Varför? Varför? Varför? Varför? Varför? Varför? Varför? Varför? Varför? Varför? Varför? Varför? Varför? Varför? Varför? Varför? Varför? Varför? Varför? Varför? Varför? Varför? Varför? Varför?

Jag är inte värd någon. Mitt bröst är fyllt av grus, stenar. Mitt huvud är fyllt av skit, exkrement. Hela mitt liv känns meningslöst. Hur ska jag göra? Vad? Och varför ska jag göra det? Kan jag vinna? Kan jag vinna? Kan jag vinna? Kan jag fortsätta såhär? Kan jag verkligen inte bara vinna? Varför kan jag inte vinna? Allt jag vill är att vinna. En enda gång. Bara för en gång skull. För min egen skull. Vinna. Men varför är jag värd att vinna? Ljuset är fortfarande så mörkt och kallt. Finner ingen ro. Jag är inte värd att vinna. Jag får stå mitt kast. Att kriga, för evigt. Kriget är redan förlorat. Men kriget i mina tankar pågår hela tiden. Kanske för alltid. Förhoppningsvis inte. Men jag tror det. Den största källan i hela mitt liv, har just lämnat mig. Igen. Det är ingens fel förutom mitt. Allting jag har åsamkat mig själv, har bara med mig själv att göra. Varför?
Jag tror att jag har hittat ett svar. Ett svar som kanske duger, ett tillfälligt svar.
Varför? Därför. Jag är inte värd det. Det är väl inte svårare än så? Gruset i mitt bröst gör ont. Mina svullna händer håller på att spricka. Mitt huvud skriker om tystnad. Om lite lugn och ro.

Ro? Finns det ens någon som har funnit ro? Jag vet inte om jag kommer att finna ro. Jag säger tyst för mig själv att det är inte världens största grej. Jag är ung. Varför? Varför är jag ung? Varför ska det vara tabu att dö ung?
Jag förstår, men som en kär vän sa till mig: "Världen skulle vara en bättre plats om man dog. Inte bara för dom människorna man gör illa, utan moder jord skulle må bättre med mindre människor på sig."
Tror jag har förstått vad han menar. Jag hoppas inte att han känner som jag. Hoppas inte någon gör det. Det gör ont, gruset, stenarna, skiten. Är jag värd det? Är jag värd mig själv? Är jag en värdig själ att styra över den kropp som kallar sig Razmus? Jag vet inte. Min själ värker. Precis som allting annat. Jag är så förvirrad. Över att vara mig. Över att tänka, på det jag tänker på. Skulle behöva en paus från hela mitt huvud, mitt liv. För botten är ju här. Eller, jag är på botten. Den bittra, ljuva botten. Ett helvetes till ställe. Men på något sätt så känner jag att jag hör hemma här. På botten.

Kan man styra över sitt liv? Jag läser väldigt mycket böcker. I dom så handlar det oftast om människor som försöker styra över sitt liv, ibland andras. Men det är ingen som lyckas. Blir yxmördad i ett badkar. Hänger sig i sitt vardagsrum. Ung. Men ändå död.

Att hängiva sitt liv, till någon som absolut inte kan tänka sig hur man mår. Är det rätt sätt? Är det så man ska göra? Hur? Vad ska man göra? Jag vill bara ha tillbaka dig, till mitt rum. Vi hade inte talat klart. Du ville inte ens vara här. Men du frågade om du fick komma. Du må vara den sista människan jag talar med. Förutom mig själv. Men ser mig själv inte som en människa. Ser mig mer som en slagpåse. För universums dåliga samvete. Universum har någonting planerat för mig. Tror aldrig någon har använt den meningen, och menat någonting dåligt. Universum har ingenting positivt planerat för mig. Ingenting alls. För då hade någonting hänt. Även om jag inte har hjälpt till så mycket, så borde universum ändå visa sig. Handlar mycket om död ikväll. Jag vill skriva att jag undrar varför.
Men jag tror att jag vet.

Jag vet.

Razmus Åkesson.

Fallna män

Ditt leende är solen, min kära, och fallna män, vi behöver solen.

Vissnande själ på ett sjunkade fartyg

Hon både åt och drack ur samma mugg. Hon äcklades utav tanken, baciller, smuts. Men hon satt fast i sina vardagliga rytmer. Hon kunde inte ta sig loss. Hon gick upp, åt sin frukost ur sin mugg, drack sin juice ur sin mugg. Gick senare vidare till sin skjuts. Hennes skjuts bestod av en stadsbuss, där bara speciella människor får åka med. Hon kände sig inte speciell. Utanför, hon försökte skapa ett legitimt sätt att på ett produktivt skapande återberätta sitt forna liv för sina medpassagerare. Men dom verkade inte lyssna. Hennes torra själ vissnade inombords.

Biter inte speciellt bra

Jag försökte förklara för henne, att jag bara är en siffra i universum, och att allting redan är determinerat (eftersom den fysiska världen är kausalt sluten och måste följa naturlagarna [alternativt slumpen], och att den fria viljan hur som helst bara är en illusion) samt att ingenting har något objektivt värde, och att det bara är i hennes huvud i alla fall.

Hundarna brinner

Slåss som hundar över en bit hasch, gråter i hörnet när den som vann tappat bort den. Har blivit extern i mitt eget liv. Sover inte, äter inte. Lyssnar mest bara på dungen och tänker. Jag försöker ändå ta tag i saker och ting, men det blir inte så. Någon ringer, numret slutar på 98, jag vet vem det är. Släpper nästan allting för att senare springa dit och få en lugn stund från livet. En fristad där det omöjliga blir möjligt. En insutten soffa och fem fönster i källaren. Där kan man göra lite som man vill, man sätter på datorn, sätter på någon musik. Sen börjar man rulla.

Matrosjuka

jag har inte skrivit på länge. har inte haft något behov. men inatt hade jag väldigt konstiga drömmar, på väldigt konstiga substanser och mängder med alkohol. flygande bröst och blonda tjejer utanför mitt fönster, gula håriga larver på min vägg, med vingar. röda klädesplagg i samband med väldigt små fotbollsmål. att jag drog sönder mina jeans fast jag inte gjorde det, att jag stal mat från människor i nöd. ja, det var några väldigt konstiga drömmar som jag inte förstår någonting utav. dygnet är upp&ner vänt, likaså mitt humör, min personlighet och själ.

"Haha"

Det har hänt igen. Jag har börjat med att försöka att bjuda in människor (i det här fallet, människa), i mitt liv. Jag får tillbaka skit. Du är alltid lika omogen, lika elak, och lika jävla dryg. Jag hatar dig mer än vad jag själv anar. Du förstår inte, jag förstår inte. Borde inte skriva det här, men du är anledning. Du, som person, bara ruinerar det omkring dig. Egoistisk, självgod, väldigt självupptagen. Snygg. Lina Gustavsson. PS. (dagen efter), lördag. Känner fortfarande likadant som mitt ovanstående utlägg. Ambivalent med känslan, att hata fast, att inte hata. Sakna känslan att hata, och hata känslan att sakna. Psuedokär.