Du var ett svin

Har, för inte så länge sedan, sprungit. Inte fysiskt. Jag sprang mot en nödlösning, och denna nödlösningen visade sig inte vara någon nödlösning. Utan ännu en grej som förpestar sin omgivning. Försöker vara snäll, trevlig. Det här är min tid. Mitt liv.
Ingenting annat, men jag får för mig att det ska bli bra. Men det blir det ju inte, jag är den enda som på något sätt kan göra någonting bättre. Men det gör jag inte, jag ligger kvar i min säng, tittar upp i taket. Försöker drömma mig bort, det går bra en liten stund. Men det slutar med att jag faller tillbaka till det ångestframkallande som fick mig att ligga kvar i sängen från första början. Människor försvann och jag bler kvar. Hon var vacker och jag var ett svin. Jag lever i misär, jag hör stråkar.
Dom sa fort och jag sa långsamt.

Hoppas på att en seglande båt ska komma, dra mig upp ur mitt mörka djup. Eller iallafall en livboj.