Järnspöken

Ikväll. Har varit en tung kväll. Gräset, börjat avta. Inser vad jag har gjort. En smutsig, seg, sax. Har ärrat mig. Jag vet inte varför, men jag återvänder alltid hit.

En fri sanning

Här sitter jag, en lördagsnatt, är full. Lyssnar på Mattias Göransson. Min medicin är slut, har obehagliga tankar. Röker cigaretter i mitt fönster, drömmer mig bort till ett bättre liv, till ett bättre finnande. Men det är drömmar, ingenting som kan hjälpa mig just nu. Ångesten bjuder in mig som en bästa vän, depressionen tar över. Vad jag än kan tänkas att göra, är det inte irrelevant. Det är inget obefinnande, en tom flaska med nässpray, en box äcklig vin. Min existens? Vad betyder den egentligen. Vad kan min existens möjligen tillföra omvärlden. Mitt tunga psyke gör det svårt, gör det mörk. Jag orkar snart inte längre. Jag är dum i huvudet, har alldeles för många konsekvenser bakom mina handlingar. Konsekvenser som inte betyder någonting i stundens hetta, som verkar vara bra idéer. Konsekvenser som visar sig vara förödande, en hög med ofullständig skit. Staplar upp det, vet inte om jag har några vänner längre, jag har matilda, min fina matilda. Tänker avskedsbrev, för dramatiskt. Ingenting jag skriver här, om du ens läser. Jag är inne på det spåret, det har gått så långt.

Jag älskar dig.

Men hatar mig.

Rom brinner.

"Rom brinner", sade han och slog upp ett glas till.
"Ändå står jag här, vadandes i sköten." Nu kommer det tänkte hon.
Ytterligare en försupen bitter man som berättar om hur fantastiskt allting var förr, och hur synd det är om oss som är för unga för att ha upplevt Rolling Stones eller ha snortat kokain på studio 54. Ja, vi har väl typ missat allt som är värt att leva för.
Och det värsta var att hon höll med.
"Här står vi", tänkte hon, "vid världens ände, vid slutet av civilisationen, och vi alla längtar efter att känna någonting", vad som helst, att vi fortsätter att falla för varandra och knullar oss fram mot tidens slut.