Ljuset är så mörkt och kallt

Skriver inget inlägg som kommer att handla om mitt liv. Ska skriva ett inlägg om ikväll. Det är svårt att veta, om natten har blivit dag. I hans ögon finns ingen ro, gatorna är belysta, poliserna är på väg, råttorna på marken flyr åt alla håll. Ljuset är så mörkt och kallt. Har blivit rädd för mig själv. Rädd för att älska någon så mycket, att man är villig att ge sig liv. Ta sitt liv. Ljuset är så mörkt och kallt. Mina händer svullnar. Jag spyr. Förtvivlad, förvirrad. Vill så gärna försvinna. Bort från henne.

Åka iväg, lämna allting bakom mig. Lämna alla. På något sätt så spelar ingenting roll längre. Jag vet inte om jag är död för kärleken eller om kärleken är död för mig. I vilket fall så känns det som att varje natt jag andas är en bedrift. Ett vunnet slag. Men hur länge orkar man kriga? Hur länge kan jag andas egentligen. En fråga återupprepar sig i mitt huvud: Varför? Varför? Varför? Varför? Varför? Varför? Varför? Varför? Varför? Varför? Varför? Varför? Varför? Varför? Varför? Varför? Varför? Varför? Varför? Varför? Varför? Varför? Varför? Varför? Varför?

Jag är inte värd någon. Mitt bröst är fyllt av grus, stenar. Mitt huvud är fyllt av skit, exkrement. Hela mitt liv känns meningslöst. Hur ska jag göra? Vad? Och varför ska jag göra det? Kan jag vinna? Kan jag vinna? Kan jag vinna? Kan jag fortsätta såhär? Kan jag verkligen inte bara vinna? Varför kan jag inte vinna? Allt jag vill är att vinna. En enda gång. Bara för en gång skull. För min egen skull. Vinna. Men varför är jag värd att vinna? Ljuset är fortfarande så mörkt och kallt. Finner ingen ro. Jag är inte värd att vinna. Jag får stå mitt kast. Att kriga, för evigt. Kriget är redan förlorat. Men kriget i mina tankar pågår hela tiden. Kanske för alltid. Förhoppningsvis inte. Men jag tror det. Den största källan i hela mitt liv, har just lämnat mig. Igen. Det är ingens fel förutom mitt. Allting jag har åsamkat mig själv, har bara med mig själv att göra. Varför?
Jag tror att jag har hittat ett svar. Ett svar som kanske duger, ett tillfälligt svar.
Varför? Därför. Jag är inte värd det. Det är väl inte svårare än så? Gruset i mitt bröst gör ont. Mina svullna händer håller på att spricka. Mitt huvud skriker om tystnad. Om lite lugn och ro.

Ro? Finns det ens någon som har funnit ro? Jag vet inte om jag kommer att finna ro. Jag säger tyst för mig själv att det är inte världens största grej. Jag är ung. Varför? Varför är jag ung? Varför ska det vara tabu att dö ung?
Jag förstår, men som en kär vän sa till mig: "Världen skulle vara en bättre plats om man dog. Inte bara för dom människorna man gör illa, utan moder jord skulle må bättre med mindre människor på sig."
Tror jag har förstått vad han menar. Jag hoppas inte att han känner som jag. Hoppas inte någon gör det. Det gör ont, gruset, stenarna, skiten. Är jag värd det? Är jag värd mig själv? Är jag en värdig själ att styra över den kropp som kallar sig Razmus? Jag vet inte. Min själ värker. Precis som allting annat. Jag är så förvirrad. Över att vara mig. Över att tänka, på det jag tänker på. Skulle behöva en paus från hela mitt huvud, mitt liv. För botten är ju här. Eller, jag är på botten. Den bittra, ljuva botten. Ett helvetes till ställe. Men på något sätt så känner jag att jag hör hemma här. På botten.

Kan man styra över sitt liv? Jag läser väldigt mycket böcker. I dom så handlar det oftast om människor som försöker styra över sitt liv, ibland andras. Men det är ingen som lyckas. Blir yxmördad i ett badkar. Hänger sig i sitt vardagsrum. Ung. Men ändå död.

Att hängiva sitt liv, till någon som absolut inte kan tänka sig hur man mår. Är det rätt sätt? Är det så man ska göra? Hur? Vad ska man göra? Jag vill bara ha tillbaka dig, till mitt rum. Vi hade inte talat klart. Du ville inte ens vara här. Men du frågade om du fick komma. Du må vara den sista människan jag talar med. Förutom mig själv. Men ser mig själv inte som en människa. Ser mig mer som en slagpåse. För universums dåliga samvete. Universum har någonting planerat för mig. Tror aldrig någon har använt den meningen, och menat någonting dåligt. Universum har ingenting positivt planerat för mig. Ingenting alls. För då hade någonting hänt. Även om jag inte har hjälpt till så mycket, så borde universum ändå visa sig. Handlar mycket om död ikväll. Jag vill skriva att jag undrar varför.
Men jag tror att jag vet.

Jag vet.

Razmus Åkesson.