Snigel på fönstret.

Jag. Razmus. Har alltså börjat blogga. Blooggaa. Bloooooggaaa. Det jag en gång föraktade. Det jag fortfarande föraktar. Har jag. Razmus. Alltså börjat med. Jag vet inte varför. Kan va för att folk har bett mig. Men jag hoppas ändå att ingen läser den här. Den är så. Hemlig. Hemlig är det rätta ordet. Så hemlig. Ingen vet att den finns. Ungefär. Som korvbröd med ketchup. Jag skriver den, helt utan vetskap ifall någon. Någon gång. Kommer att snubbla in här. Att läsa det här stycket. Tänka "Vafan gör den här grabben. Varför bloggar han ifall ingen vet att han. Bloggar" Men det gör ingenting. Jag bryr mig inte.
För just nu. Under just denna stund. Klockan 00:59. Så sitter det en snigel. På min fönster ruta. Jag satt och tittade på honom. Och tänkte. Va skönt ifall han kunde prata. Komminucera. Jag pratade faktiskt med honom. Jag pratade. Med en snigel. I hopp om att han skulle svara. Så jag slapp sitta så ensam på nätterna. Och i mitt huvud. Så svarade han. Och han var trevlig. Ni vet en såndär lugn. Berättaröst som dom har i sagor. Som får en att tänka om. En sådan röst hade han. Vi säger att Snigel är S och Razmus är R. Logiskt.

R: Vad gör du på mitt fönster Herr. Snigel. Har inte du ett hem?
S: Jo, men jag har suttit på andra sidan trädgården. Och tittat på dig ett tag. Och sett att du varit ensam. Och så tänkte jag att jag skulle komma och hålla dig sällskap.
R: Jaha. Men Herr. Snigel. Hur länge har du spionerat på mig?
S: Det var ett par veckor sedan jag började dra mig fram genom den våta marken. Ett par veckor sedan.

I mina tankar. Svarade jag inte. Jag satt bara och tittade på honom. Att han hade sniglat sig fram i några veckor. Bara för att hålla mig sällskap. Men sen slog det mig. Han har väl också en familj. Någonstans där nere i trädgården. Så jag fick dåligt samvete. Det fick jag. Så jag hämtade en bit papper. Jag var väldigt varsam under tiden. Tog tag i honom. Sa att allt skulle bli bra. Att han snart var hemma. Så bar jag ner honom. Mitt i natten. Ut på gräsmattan. Där jag släppte ner honom. Sen gick jag in. Och genast när jag kom in i rummet så kände jag en.. Stank utav avund. Han har någonstans att ta vägen. Det har inte jag. Som det här med tågen. Jag har aldrig åkt dom här tågen förut. Och helt plötsligt ska jag sätta mig själv på ett. Och jag har inte en aning om var. Eller när. Jag ska kliva av. Det är skrämmande. Att omnejden inte är densamma. Men att jag måste ta det klivet. Någon gång. In i mörker. In i något nytt. Jag längtar. Så som man längtade tills att klockan skulle bli sex. När bolibompa gick. När man satt och verkligen väntade. Och när man somnade i slutet. För att man var så liten. Jag vet inte mycket. Men det jag vet. Är att "Hon säger: Det är lugnt" då. Just då. Kan jag ta det lugnt. Andas ut mitt orofyllda moln utav ångest. Som väntar på att komma ut. Som en klok vän till mig sa.

Vetenskap. Är också en religion.