flickvän

jag tog bort mitt förra inlägg om flickvänner. det stämde inte, nu har jag ingen flickvän.
allting i mitt liv har på något sätt slutat fått en mening. utan att vara någon dramaqueen.
jag är tom, hon som en gång fyllde mig finns inte kvar. hon som gjorde mig till mig är borta.
jag gjorde mitt livs misstag, släppte den människa jag älskade mest.

dom säger att alla gör misstag, jag vill kunna skylla på det, men jag kan inte skylla något på någon.
slut är slut, jag satte stopp för det fast jag inte ville. jag gick fast jag ville sitta kvar. jag grät fast jag ville vara glad.
jag vill göra som jag själv vill, men vågar inte. gjort är gjort, frågan är om det går att ändra.
det som hindrar mig är tiden. för nära inpå, allt jag väntar på är en tidsmaskin.
som skulle kunna fixa allting, så jag kunde bli en pojkvän jag alltid satte kraven att bli. jag uppnådde.. nada

allt jag gjorde var skit, känns det som. jag kan göra allting mycket bättre. men jag vet inte vad som stoppade mig. min svartsjuka, ifall man kan kalla det så?
tror jag är för känslig, jag tål ingenting. måste skärpa till mig och bli en karlakarl.
men först så måste jag ta tag i mitt liv, jag ska till smögen, jag ska jobba. sen är det den 30e juni.
dagen då jag planerade en utav dom bästa dagarna i mitt liv, nu så går det inte, för jag har förstört allting. och jag vet att jag gör det som är fel, men jag skiter i moralen, skiter i reglerna, skiter i vad man får och inte får, skiter i ifall inte tiden är inne. för mig finns ingen tid.

en del av mig hoppas på att du läser, en del av mig hoppas inte. en del av mig vågar inte veta om att du läser, en del av mig vågar. jag vet inte vad jag själv vill.
jag känner mig svår, men ändå så lätt. det vill säga.. du kan få mig så lätt, en kliché som stämmer in på mitt sammanhang bättre än handen i handsken. det är sant, tro det eller ej.
en annan kliché som inte stämmer, det är "jag hatar att jag älskar dig", i mitt fall är det "jag älskar att jag älskar dig" jag är så kär.

jag kan sitta hela mitt liv och skriva att jag har gjort mitt livs misstag och att jag ångrar mig, men ingenting hjälper. visst, jag KAN skriva det, men vad TJÄNAR det till? ingenting, för det känns som om det jag skriver betyder noll för dig, fast en del av mig vet att den inte gör det, och en del av mig TROR att den gör det. jag hoppas på tror, det enda jag kan göra nu.. det är att hoppas.
och jag hatar att hoppas, för att hoppas innebär förväntningar, och jag är inte den killen som har några förväntningar och i det här sammanhanget är inte några förväntningar bra.
det är nu jag egentligen ska sitta i fosterställning och gråta. det har jag gjort, i flera timmar.

nu ska jag sätta mig i min säng igen, i fosterställning, och gråta så mycket så att jag får näsblod. det är jag värd, jag ska sitta och skrika att jag inte vill, att allt är mitt jävla fel och att jag hatar mig själv för att jag är mig själv. jag älskar dig