Internet

Hatar er, mig själv. Har skaffat mig en ny dagbok, som jag ska fylla med mina tankar, rita mina bilder. Ska fan inte hänga mer på internet. Hatar internet, en ny trend som bara skapar missförstånd och som får en att framstå som dum i huvudet.

Dra åt helvete, sug min kuk och ta era liv. Ska fan köpa mig en mössa.

Grabbar

När jag var ute igår
Fick jag höra en historia
En kille började berätta något
Som tydligen handlade om dig

När jag började lyssna
så förstod jag direkt
han berättade om första kyssen
och hur han känt kärlekens fläkt

Ingen annan fick säga något
så fort någon öppnade sin mun
började mannen tala igen
han hävdade att detta inte var någon lögn

men denna grabb
pratar om min flickvän
han sa att han tycker synd om mig
för det är kärlek han har känt

Jag fick verkligen behärska mig
för om jag möter denna kille igen
ska han får något annat att prata om
för jag kommer ge han en rejäl smäll

Plötsligt fick jag tillbaka mitt förstånd
när jag låg hemma i sängen
Jag kunde inte längre vara arg
Så här på slutet av kvällen

För denna lilla grabb
och allt positivt han sa
han hade ju helt rätt
eftersom denna grabb var jag

Sanna minnen är falska

Ibland visar minnena sig för mig, ibland inte. Det är uppenbart att en slags okänd logik bestämmer över deras existens och att mitt egentliga jobb är att anpassa berättandet utifrån de förutsättningar som råder i dessa avlägsna trakter. Minnen lever utifrån egna lagar, ungefär som drömmar, eller som folkstammar med en urgammal och helt unik kultur. En sticker dom hit, en dit. Ibland tvingas man backa för att hinna ikapp dem. De dyker upp när och var och hur de själva behagar. Andra gånger klär ett minne ut sig till ett annat, fan vet varför, och då blir man så ställd att man försöker hitta på ett falskt minne för att "ha något att sätta emot". Sådant är inte speciellt smart. För i såna fall tonar Minnet bort ganska snart igen.

Nej, sanna minnen låter sig inte refereras, härmas eller uppfinnas. De måste vårdas som blommor, skämmas bort som små barn. Daltas med. Först då kan de växa. Och ändå vet man aldrig helt säkert. Inget säger att man nånsin ska förstå ett minne. Det är åtminstone inte vad detta kapitel handlar om. Nej, utan att vilja imponera eller försöka peka i en viss riktning, vill jag låta er lära känna några patienter på Beckomberga Mentalsjukhus. Jag vet knappt ens själv varför...sschy nu...kanske är det inte jag som vill lyfta fram dem. Kanske är det Minnena själva som kräver att få komma till tals. Jag börjar låta som en bortglömd dikt av Rainer Maria Rilke. Det är absolut inte meningen. Men ofta bönar och mumlar och viskar Minnena åt mig i drömmen. Och när jag vaknar i ångest och bestämmer mig för att släppa ut dom i frihet, då har de redan försvunnit in i skogen igen. Man blir aldrig klok på dem. Och det hjälper inte att skrika.


Han var en drömmare, en spekulativ filosof, eller som hans fru brukade säga, en idiot.

Ett liv utan dess like

Ständigt obehag

Ett ständigt obehag att lämna mitt rum. Ett ständigt obehag att gå ut. Julhysteri, fascister. Tidiga julgranar och tomtar. Dålig musik för folk som tycker att den är bra. Obehag, att vara i ett sällskap där ingen känner en. Att ständigt vara utanför, fast man är lika mycket inne som alla andra. Dom sociala aspekterna finns där. Visar dom. Trött på att vara nykter, känner aldrig något obehag full. Ångest, för att jag är ful, inget mer. Röker cigaretter med arsenik, riskerar livet.
Ett liv fullt av obehag. Ett liv fullt av mano-depressivitet. Ett liv fullt av intensiv ångest, och att våga ta för sig. Att våga.


Mitt liv.