Sanna minnen är falska

Ibland visar minnena sig för mig, ibland inte. Det är uppenbart att en slags okänd logik bestämmer över deras existens och att mitt egentliga jobb är att anpassa berättandet utifrån de förutsättningar som råder i dessa avlägsna trakter. Minnen lever utifrån egna lagar, ungefär som drömmar, eller som folkstammar med en urgammal och helt unik kultur. En sticker dom hit, en dit. Ibland tvingas man backa för att hinna ikapp dem. De dyker upp när och var och hur de själva behagar. Andra gånger klär ett minne ut sig till ett annat, fan vet varför, och då blir man så ställd att man försöker hitta på ett falskt minne för att "ha något att sätta emot". Sådant är inte speciellt smart. För i såna fall tonar Minnet bort ganska snart igen.

Nej, sanna minnen låter sig inte refereras, härmas eller uppfinnas. De måste vårdas som blommor, skämmas bort som små barn. Daltas med. Först då kan de växa. Och ändå vet man aldrig helt säkert. Inget säger att man nånsin ska förstå ett minne. Det är åtminstone inte vad detta kapitel handlar om. Nej, utan att vilja imponera eller försöka peka i en viss riktning, vill jag låta er lära känna några patienter på Beckomberga Mentalsjukhus. Jag vet knappt ens själv varför...sschy nu...kanske är det inte jag som vill lyfta fram dem. Kanske är det Minnena själva som kräver att få komma till tals. Jag börjar låta som en bortglömd dikt av Rainer Maria Rilke. Det är absolut inte meningen. Men ofta bönar och mumlar och viskar Minnena åt mig i drömmen. Och när jag vaknar i ångest och bestämmer mig för att släppa ut dom i frihet, då har de redan försvunnit in i skogen igen. Man blir aldrig klok på dem. Och det hjälper inte att skrika.


Han var en drömmare, en spekulativ filosof, eller som hans fru brukade säga, en idiot.