Internet

Hatar er, mig själv. Har skaffat mig en ny dagbok, som jag ska fylla med mina tankar, rita mina bilder. Ska fan inte hänga mer på internet. Hatar internet, en ny trend som bara skapar missförstånd och som får en att framstå som dum i huvudet.

Dra åt helvete, sug min kuk och ta era liv. Ska fan köpa mig en mössa.

Grabbar

När jag var ute igår
Fick jag höra en historia
En kille började berätta något
Som tydligen handlade om dig

När jag började lyssna
så förstod jag direkt
han berättade om första kyssen
och hur han känt kärlekens fläkt

Ingen annan fick säga något
så fort någon öppnade sin mun
började mannen tala igen
han hävdade att detta inte var någon lögn

men denna grabb
pratar om min flickvän
han sa att han tycker synd om mig
för det är kärlek han har känt

Jag fick verkligen behärska mig
för om jag möter denna kille igen
ska han får något annat att prata om
för jag kommer ge han en rejäl smäll

Plötsligt fick jag tillbaka mitt förstånd
när jag låg hemma i sängen
Jag kunde inte längre vara arg
Så här på slutet av kvällen

För denna lilla grabb
och allt positivt han sa
han hade ju helt rätt
eftersom denna grabb var jag

Sanna minnen är falska

Ibland visar minnena sig för mig, ibland inte. Det är uppenbart att en slags okänd logik bestämmer över deras existens och att mitt egentliga jobb är att anpassa berättandet utifrån de förutsättningar som råder i dessa avlägsna trakter. Minnen lever utifrån egna lagar, ungefär som drömmar, eller som folkstammar med en urgammal och helt unik kultur. En sticker dom hit, en dit. Ibland tvingas man backa för att hinna ikapp dem. De dyker upp när och var och hur de själva behagar. Andra gånger klär ett minne ut sig till ett annat, fan vet varför, och då blir man så ställd att man försöker hitta på ett falskt minne för att "ha något att sätta emot". Sådant är inte speciellt smart. För i såna fall tonar Minnet bort ganska snart igen.

Nej, sanna minnen låter sig inte refereras, härmas eller uppfinnas. De måste vårdas som blommor, skämmas bort som små barn. Daltas med. Först då kan de växa. Och ändå vet man aldrig helt säkert. Inget säger att man nånsin ska förstå ett minne. Det är åtminstone inte vad detta kapitel handlar om. Nej, utan att vilja imponera eller försöka peka i en viss riktning, vill jag låta er lära känna några patienter på Beckomberga Mentalsjukhus. Jag vet knappt ens själv varför...sschy nu...kanske är det inte jag som vill lyfta fram dem. Kanske är det Minnena själva som kräver att få komma till tals. Jag börjar låta som en bortglömd dikt av Rainer Maria Rilke. Det är absolut inte meningen. Men ofta bönar och mumlar och viskar Minnena åt mig i drömmen. Och när jag vaknar i ångest och bestämmer mig för att släppa ut dom i frihet, då har de redan försvunnit in i skogen igen. Man blir aldrig klok på dem. Och det hjälper inte att skrika.


Han var en drömmare, en spekulativ filosof, eller som hans fru brukade säga, en idiot.

Ett liv utan dess like

Ständigt obehag

Ett ständigt obehag att lämna mitt rum. Ett ständigt obehag att gå ut. Julhysteri, fascister. Tidiga julgranar och tomtar. Dålig musik för folk som tycker att den är bra. Obehag, att vara i ett sällskap där ingen känner en. Att ständigt vara utanför, fast man är lika mycket inne som alla andra. Dom sociala aspekterna finns där. Visar dom. Trött på att vara nykter, känner aldrig något obehag full. Ångest, för att jag är ful, inget mer. Röker cigaretter med arsenik, riskerar livet.
Ett liv fullt av obehag. Ett liv fullt av mano-depressivitet. Ett liv fullt av intensiv ångest, och att våga ta för sig. Att våga.


Mitt liv.

sanning igenom flaskan

tänk om

Instängd och långt borta

Du trogne anhängare av de eländiga djuren! Jag sjunker längre och längre in i den brunn av esoterisk visdom. Min väg gavs till mig för tretton år sedan av den enda sanna profeten som någonsin (men kort) besökte den här planeten. Riktningen på mitt arbete har ännu inte helt uppenbarat sig för mig, men de sista bitarna kommer snart på sin plats. Och redan nu är mitt enda syfte är att fokusera på mitt Grishjärta.

Snart har denna lunta kommit och fokuserat sig på vårt syfte.Stora tider väntar, det eviga ljuset är lysande, framtiden är att finna det förflutna. Jag kommer att föra detta budskap vidare i nya organ och nya skepnader. Jag kommer att ta världen på mina axlar, men bara om fönstret får råda över vår tidslinje. Dessa skrifter kommer att fungera som en riktlinje för den eviga själen som tillfälligt fastnat i det mänskliga fartyget. Och låt det bli känt att endast via mig "Han-Hon" (Den sanna icke-mänskliga) har stafettpinnen i brand, jag har öppnat ditt sinne och berömt dig med evig belysning av själen.

Följ mig genom avvisande av människan, att åberopa det sanna och heliga djuret och den slutliga omvandling till ett högre väsen än nivån i människan... och med tiden kommer du att förstå precis vad frihet innebär!

Du var ett svin

Har, för inte så länge sedan, sprungit. Inte fysiskt. Jag sprang mot en nödlösning, och denna nödlösningen visade sig inte vara någon nödlösning. Utan ännu en grej som förpestar sin omgivning. Försöker vara snäll, trevlig. Det här är min tid. Mitt liv.
Ingenting annat, men jag får för mig att det ska bli bra. Men det blir det ju inte, jag är den enda som på något sätt kan göra någonting bättre. Men det gör jag inte, jag ligger kvar i min säng, tittar upp i taket. Försöker drömma mig bort, det går bra en liten stund. Men det slutar med att jag faller tillbaka till det ångestframkallande som fick mig att ligga kvar i sängen från första början. Människor försvann och jag bler kvar. Hon var vacker och jag var ett svin. Jag lever i misär, jag hör stråkar.
Dom sa fort och jag sa långsamt.

Hoppas på att en seglande båt ska komma, dra mig upp ur mitt mörka djup. Eller iallafall en livboj.

Chokladmousse

Förbjudet är gott, och jag är jävligt hungrig.
Men ändå, feg. Tar på mig min tröja. Tar av mig min tröja.
Kan inte bestämma mig, mår lika dåligt med tröja som utan.
Om jag kunde byta skin. Tar på mig ett skin. Tar av mig ett skin.
Och så vidare. En kropp, en annan människa.

Trött.

Fader vår som är i himmelen. Stanna där

Har gjort det mesta för att hålla mig vaken. Vågar inte sova, för då är det en ny dag. Ny dag med nya bekymmer. Ny dag med nytt skit. Ska vara vaken resten av mitt liv, ska göra allt till en enda jävla lång dag. Veckor existerar inte, således månader. Bara dagar, timmar, minuter osv.

Det enda som stoppar mig är mig själv. Mina kompisar, tror jag, har slutat finnas till. Min bästa kompis, har slutat finnas till. Hon bryr sig väl inte. Har annat för sig.
Gick häromdagen och tänkte på allting, på hur ensamt allting är. Hur världen i sig är tom och kall. För om 20 år kommer ingenting vara sig likt. Dom sedvanliga vardagssysslorna har övergått till någonting promiskuöst. Lösaktigt.

Livet är ett körsbär, döden är en kärna.
Du måste äta gräset, snabbt. För en dag eller en annan kommer gräset äta dig.
Men visst, en gång tänkte jag avsluta mina dagar. Men jag visste bara inte hur jag skulle börja,

Melankoli

Man blir tungsint och det går inte att avleda eller påverka symtomen genom yttre stimulans. Allt känns plågsamt och man känner en total likgiltighet inför omvärlden och har inget engagemang för någonting, inte ens för sina anhöriga. Ofta vaknar man vid tre-fyra tiden på morgonen och mår som sämst då, men känner sig något bättre framåt eftermiddagen och kvällen. Man känner stark oro och ängslan. Ångesten gränsar ibland till dödsångest och kan vara mycket plågsam, särskilt när man vaknar tidigt på morgnarna

.

Jag har börjat se människan, förut såg jag inte människan. Bara en klump av kött. Månen gör mig galen, solen gör mig galen, gud, vart tog han vägen. I min kärlekslösa uppväxt fanns bara gud, människor var svin som bara plågade mig med sitt avskyvärda beteende, jag fylls av äckel och hat, jag vill inte se er, jag hatar människor helt enkelt.
I min inbillning så trodde jag att gud fanns i kyrkan, där upptäckte jag till min fasa, skräck. Människan. I alla tider har denna varelse plågat jorden, alla lider, växter och djur. Inte ens sina egna kan denna avskyvärda skapelse sluta plåga. Som om detta inte vore nog, så skyller denna apa sina gärningar på gud. Uppfylld av sitt eget begär till allt som finns, och ständigt denna förmåga att skylla alla problem på någon annan.

Om jag vore gud, så skulle jag utrota varenda människa från jorden. Om jag vore gud så skulle jag trampa på er som skit under mina fötter, slakta hela människosläktet. Hela jorden skulle fyllas av blod. Ni stinker, ni luktar värre än den ruttnaste avföring.
Likmaskar gör mig på bättre humör än att se er. Jag upphör aldrig att förvånas över er ständiga förmåga att skylla på någon annan. Satan måste vara den lyckligaste skapelsen som någonsin funnits.
När han ser er så jublar han av glädje. En ständig fest i helvetet. Ni krälar i skiten, vältrar er i dyngan, en avskyvärd odör kommer ut ur er mun. Den dagen människan är borta från jorden kommer paradiset, men så länge det finns ett enda kräk kvar kommer detta aldrig gå i uppfyllelse.

mörkt

träffade en tjej, en tjej som förstår mig. vi förstår nog varandra.
vi har lika mörka själar, vi var uppe en hel natt och pratade.
nariga läppar och dålig andedräkt. vi förångades i det som var skitäckligt, vi gjorde det fint. vi gjorde det mesta fint. vi gör det mesta fint.
känns skönt att inte ha någonting som tynger ner mig längre, tvärtom.
nya människor är bra, i små mängder. mina människor är bäst, i stora mängder.
skriver i min blogg, som jag inte gjort på jättelänge. har ingenting att skriva om, mitt liv har varit som vanligt. har inte gjort något annat än att dricka min alkohol och hoppas på det bästa.

det hade jag tänkt att fortsätta med, blanda det med lite mediciner så kommer det bli gött som fan. ett perplext förhållande som inte existerar, vi behöver nog varandra.
och nej, jag menar inte dig. förmodar att du trodde direkt att allt var riktat på mot dig, du kommer läsa det här. du kommer tro att allt blir bra. fuck off.
gått vidare i livet, palpitation och kärlek.

razmus.

intermezzo

lyssnar på intermezzo, eller musik överhuvudtaget.
musik är ju lite av en passion, bara musik. ljud.
var ute och gick häromdagen, blev kär i världen på nytt.
tills jag halkade och ramlade i en snödriva och blev blöt och kall.
då mindes jag att världen är samma jävliga håla.
jag gör ändå det bästa av situationen och äger.

bara dra åt helvete